Efter en hel del huvudbry och klurande bestämde vi oss för att vi behövde ett hundfordon åt barnen. En skrinda kändes alltför obekväm så vi lockades av Nordic Cab, som är en cykelvagn med diverse tillbehör, däribland skaklar åt hund. Idag slog vi till, det blir en kombinerad julklapp och flera födelsedagspresenter från mina föräldrar och det är vi djupt tacksamma för.

Aska fick bli den stolta invigningshunden. Henne valde vi för att hon är mest stabil av de tre. Det bevisade hon INTE på vägen upp till grusvägen, hon betedde sig som en vild unghund så vi började fundera på om vi verkligen vågade spänna henne framför barnen - även om de hade hjälm, störtbåge och säkerhetsbälte. När hon väl blev förspänd lugnade hon sig men tyckte att vagnen var lite läskig så det gick en aning fortare än vi planerat. Barnen var överförtjusta, de satt inne i vagnen och skrattade och hejade på henne att springa ännu fortare. Efter bara ett par hundra meter lugnade Aska sig och joggade lugnt vägen fram med vagnen och husse springandes bakom den. Det blir nog toppen det här! När vi vände in på vår tomt efteråt blev Tor genast jättearg och började skrika, han ville åka mer.

Det enda negativa med vagnen än så länge är selen som hör till. Den sitter illa och är inte optimal som dragsele. Vi ska försöka klura ut ett sätt att kunna använda hundarnas vanliga selar i stället.

Eftersom jag helt missade att använda vår kamera under helgen i Nornäs får jag förlita mig på andras bilder - här kommer några, tagna av Britt Sikström:

Tack för bilderna!!

* promenad mellan parkering och skogshuggarkoja i snöfall och mörker - ledda av marshaller, en nästan magisk upplevelse

* barn som lyckligt leker i snön, gör snöänglar och kastar snöbollar

* gästfria och generösa människor - TACK till er alla!! Ingen nämnd, ingen glömd, ni vet nog vilka ni är. ;o)

Hemma igen efter intensiva dagar i underbara Nornäs. Vi åkte 120 mil för en dragträff - helt galet men SÅ roligt! Björnrundan är tre mil lång, med två obligatoriska checkpoints med korvgrillning och hundsnack. Superhärliga vägar att köra på genom vacker natur, kan det bli bättre? Japp, med sällskap av andra polarhundstokiga människor blir det en upplevelse värd de där 120 milen.

Husse körde första sträckan, då gick Dimma med och skötte sig fint men blev trött på slutet. Ställde dock inte till trassel utan sprang med fint även om linan slackade. Andra sträckan var det bara Aska och Zolo som fick jobba och gjorde det bra. Dimma vilade i bilen restan av vägen. Bra att kunna ha med följebil och plocka upp trötta hundar. Sista sträckan körde jag. Aska satt vid checkpoint och skällde som en tokig när vi började fixa ordning linorna. Efter att ha sprungit två mil redan!? Zolo var också taggad så det var full galopp iväg men efter nån knapp kilometer blev det toalettstopp och sedan rask trav resten av vägen. Jag hjälpte till lite i uppförsbackarna men det var mest för att jag kände att jag borde, inte för att de tappade fart. Duktiga hundar! Särskilt Aska som verkligen kommer till sin rätt när man kör så pass långt, hon är som en maskin som bara pinnar på i sin trav. Vi blev omkörda av husse som stannade oss och drog åt en skruv. När han körde iväg blev Aska väldigt ivrig - "Vänta på mig husse!!" och galopperade en lång bit efter bilen innan hon föll in i sin raska trav igen. Lilla hussehunden....

Nu är inspirationen på topp så nu ska vi allt öka på träningen ett par snäpp och börja planera fler dragträffar här nere så att vi inte behöver åka så långt.