Tja, vad ska man säga. Dimma började spåra jättefint och jag hann tänka "YES"" innan hon blev lika fladdrig och okfokuserad som vanligt... Stundtals jobbade hon bra men lika ofta glömde hon helt av vad vi höll på med och hon tittade på fåglar eller utsikten i stället. Jaja, vi får väl prova igen och se om någon polett trillar ner. Tips på hur man får en turbohund att varva ner så att hon hinner spåra lite också?

Efteråt passade vi på att träna lite inför utställningen och det finns nog hopp om att vi inte gör bort oss fullkomligt även om det är en lååång väg att gå innan vi är utställningsproffs. För att uttrycka det milt.   

Zolo fick en joggingrunda med kätting i hopp om att han skulle dra den i stället för att släpa på mig. Zolo är en stark hund. Ett ånglok. Han drar kätting OCH matte. I början. Sedan blir han trött och varm så då får man ta det lite lugnt.

Däremot är jag DJUPT imponerad av hur han hanterar jakthundarna på kenneln som vi passerar. Det är nog fem hundgårdar med vrålande drever och jämthundar ungefär 15 meter från vägen. Dessutom en rastgård där det idag sprang två drever och skällde. Plus ett hundhus där man visserligen inte ser några hundar men man hör dem tydligt....

Dimma blir provocerad och varierar mellan att dra mot hundarna och att studsa mot matte för stöd. Aska reser en massa ragg och tycker att det är högst obehagligt. Vad gör Zolo? Han fortsätter att hålla svansen högt, sänker huvudet och ÖKAR farten. Klok kille!!

Det här är Blomhårig. Hon sitter i rullstol för hon kan inte gå så bra och hon pratar med teckenspråk. Huset är fullt av lägenheter och har blomblad på kanten. Notera trappan till dörren. Den är viktig, säger Sigrid.

Häromkvällen smög Sigrid och Aska undan, jag hittade dem i soffan. Vissa polarhundar fungerar helt uppenbart lika bra på fjället som under filten i soffan.   

Jag och Tor gick på promenad med Aska, jag försökte ta kort på dem. Aska tittade åt fel håll, jag kommenterade det varpå Tor försökte få henne att vrida huvudet åt rätt håll. Det var på påskafton, därav sjaletten.   

Slänger med den här bilden som Britt Sikström tog i söndags. Barnen är med, de sitter i vagnen och väntar på att få åka efter Zolo. Tack för bilden!!

Sigrid undersöker sin mun.

Sigrid: Varför står tänderna så här? Det är ju som en Uno-bokstav i munnen!

Pappa: Vilken söt tröja du har idag Sigrid.

Sigrid: Den här gamla trasan?

Nej, det är inte mamma som säger så.    Det är en av hundarna i filmen Balto...

Middagsdags. Plötsligt ramlar Tor ner från stolen helt utan synbar anledning. Han blir givetvis ledsen och mamma undrar hur det hela gick till.

Sigrid: Det var nog min låtsaskompis Tomas som putte honom!

Tor (ler genom gråten): Vilken tokig Tomas!

Hon har väl sett alla fåglar som spanar in holkarna i våra träd och tycker att de små bevingade vännerna ska få ligga mjukt. Så snällt av henne.   

Jag höll på och grejade i köket när Sigrid plötsligt kom ut.

Sigrid: Tor har låst in sig.

Jag: Var då?

Sigrid: I barnrummet!

Vi håller på att renovera ett rum som ska bli åt barnen. Det finns en dörr med lås, jag visste inte ens att det fanns en nyckel. Nu hade Tor gått in där och låst om sig. Ingen reservnyckel.....

Jag och Sigrid försökte få upp låset med hjälp av andra nycklar men ingen passade. Sigrid fick panik och ropade till Tor: Mår du bra??

Det hörde vi tydligt att han gjorde, han stökade glad runt där inne....

Sigrid (med arg röst): Öppna GENAST!!

Tor försökte få in nyckeln i hålet igen, utan att lyckas. Till slut fick jag in fingrarna under dörren eftersom det inte sitter någon tröskel i vägen och Tor lade nyckeln i min hand. Jag låste upp och vi kunde pusta ut. Nu är nyckeln utom räckhåll för pilliga barnhänder.